Ja, alltså jag känner att nu måste jag bara skriva och berätta om detta. Det är så jäkla... vad ska jag kalla det?? Skumt? Otroligt? Nää... bara liksom.. så konstigt! Kan som inte beskriva det på nått annat sätt.

Såhär är det. Det började för SVIIINLÄNGE SEN!
Jag och min förra kille hade gjort slut för nån månad sen och jag var deppigare än deppigast. Klurade på om jag gjort rätt och bla bla bla... Ni vet!
Man vet ju egentligen att det var rätt val men när man är ju inte direkt van att vara själv och tror då att man borde nog vart ihop iaf. Haha! Nämen ni vet, den där perioden som man bara måste gå igenom och ha det jobbigt.
Ja, man känner sig singel och meningslös, ensam, otrygg och som världens looser... (Det var i detta labila tillstånd jag även beställde kalsonger från en kalsongklubb, bara för att jag inte kunde erkänna för telefonförsäljaren att jag inte hade nån sambo mer... Hahhaahahahaaa!! Ja så sjuk i skallen man är! Hahah! )
Ja men iaf, jag went tooo-tally crazy under denna period och visste varken ut eller in. Festade MASSOR och försökte fylla mitt liv med en massa "Glädje" på krogen. Inte särskillt sunt alls, men jag mådde ju verkligen dunderdåligt!

I alla fall, en dag står jag på jobbet. Jobbar eftermiddag, det var sommar, solen sken och jag var på ett jättebra humör. Så kommer det en kille i nån karate utstyrsel och ett svart bälte fladdrar i den heta sommarvinden.
Jag säger skämtsamt; "Hjälp, ett svart bälte! Nu blir jag ju rädd för dig!" :)
Han svarar där han står i solljuset:(JO JAG VET ATT DET LÅTER SOM VÄRSTA HALLELUJA-MOMENTET, MEN DET VAR DET FÖR MIG DÅ. INTE NU.  JAG ÄR JU LYCKLIGT GIFT, HÖLL JAG PÅ ATT SÄGA! MEN JAG VILL BESKRIVA DET SÅ SOM JAG KÄNDE DET DÅ! HAHA!)
Ja var var jag... Jo! Han svarade då; "Nej nej, då ska du ju känna dig trygg..." Och han ler. Han ler där han står i solen, och han säger att JAG ska vara TRYGG.... Handen för pannan och låtsad film-svimmning är det enda som saknas just i det tillfället. 
JAG HÖLL PÅ Å DÖ. Här kommer ju min räddare i nöden! Hahhaa! Det var ju precis detta jag behävde höra just då när jag kände mig ensam, skraj och bara befann mig på krogen hela tiden. Nån som skulle ta hand om och skydda mig från allt hemskt i världen.
Efter att han for ringde jag Rebban genast och sa att jag träffat min blivande man. Hahahahaa!
Men så, historien är inte slut. Jag får höra att det inte var katare utan nån sorts jujutsu han höll på med. Var nån sensei kille...
Nå sommaren går och det är nångång i augusti som jag är i Kalix på krogen, glad som en lärka och full därefter.
Jag ser en av ordningsvakterna och kommer på; "Men ta mig tusan, denna killen håller ju på med samma kampsport!" Jag knallar fram till honom och babblar vitt och brett om min blivande man (Jamen visst, va pinsamt! Särskillt när min dejt inte var långt borta! Höh! Snacka förvirrad kvinna!) och om mitt hallaluja moment...
Suck. Nästa dag höll min ångest på att ta knäcken på mig... VAD HAR JAG GJORT???!
Usch, "Min man" kommer ju få höra om hur jag stått på krogen i fyllan, i en helt annan stad, och babblat om hur vi ska gifta oss! *Slår mig för pannan* *Dubbel-Homer Simpson DOUH!* 

Nåja, men det värsta var ännu yet to come...
Jag kom ju naturligtvis tillbaka till mina sinnens fulla bruk efter en tid och jag blev en mera stabil och NORMAL människa. Jag hade ju bara en liten sorgeperiod och betedde mig lite galet innan jag fann mig själv igen.
Jag såg tillbaka på  mina dumma upptåg, med förståelse och kärlek till mig själv (Haha!)  och förlät mig för allt dumt jag gjort.
Men det var just DÅ som denna karl börjar dyka upp lite här och var... Jaha lite pisamt var det väl första gången men jag brydde mig inte desto mer. Men vi stötte ihop med varann oftare och oftare. Nått år passerar och vi stöter på varann ÖVERALLT! 
Å då slog det ju mig... HAN MÅSTE JU TRO ATT JAG STALKAR HONOM!!
Jag och Patrik blev ju gravida med Elise och strax därefter ser jag Karate-Guy med sin GRAVIDA tjej. Sånna sjuka sammanträffanden hela tiden! Å till min fasa insåg ju jag att hans "Karate-kollega" har ju säkert skvallrat om den psykotiska tjejjen i kalix och han måste ju tro att jag är helt jäkla bombad. Jag skäms som en hund och vill sjunka genom jorden varje gång jag såg honom och vi stöter på varandra på bara fler och fler ställen.
Nu har det ju gått några år, men vi råkar på varann på promenader, på olika affärer över hela stan, til och med på tåget när jag åkte till luleå med Elise förra sommaren. DEN ENDA GÅNGEN JAG ÅKT TÅG PÅ FEM ÅR och naturligtvis ska han hamna i samma jäkla vagn!! VILKA ÄR ODDSEN???!!
Nu "Hejar" vi ju på varann och så eftersom vi stöter ju på varann konstant.

Jah, men så är det.. Jag såg honom senast igår på promenaden. Övervägde faktiskt att stanna honom presentera mig och förklara läget för honom och be om ursäkt om jag orsakat honom något obehag...

Ja, men då vet ni lite mer pinsamma saker om mig och mitt förflutna. Ja. Jag kände att det kanske skulle kännas bättre för mig om jag drog en katolsk confession.. Å ja.. det känns som att jag avdramatiserat det lite grand kanske....

Nå. Om ni nu råkar känna denna stackas karl så tala snälla om för honom att jag inte är nån galning som förföljer honom! Hojj, men det spelar nog ingen roll hur jag förklarar mig. Sammanträffandena är alldeles för otroliga! :D

Ja men thats all for nu....

Nu ska jag iväg och hämta Elisen från dagmamman... Möter väl karln på vägen dit nu också.... :)